logg 2

Karaktärerna som jag ska lägga ett fokus på är huvudpersonen Erik, farsan och Pierre. De presenteras i min åsikt inte så bra eller tydligt i första början av boken, sen blir det mer tydligare. Jag menar det är inte som andra böcker, där man från början skriver personernas profiler. Men på detta sätt som Jan Guillou skrivit gör så att man kommer in i boken i början så att man ska fortsätta läsa vidare.

Erik är en 14 årig pojke som tvingas att växa upp inom sig själv alldeles för tidigt. Han tvingas till en inre mognad p.g.a. den regelbundna misshandel han utsätts för av sin far. Han relegeras från sin tidigare skola i Stockholm på grund av att han misshandlat en annan person där. Därefter fick han gå på en internatskola längre ifrån Stockholm, i hopp om att han skulle bli en bättre människa. Något som visades gå helt åt det motsatta hållet. Jag förstår att det inte är en lätt situation för Erik utifrån den stränga uppfostran han främst fått från sin far hemma. Jag får intrycket av Erik när jag läser boken att han har en unik förmåga att vända de onda sakerna han upplever hemma till en styrka, båda psykiskt och fysiskt. Jag ser också Erik som en mycket stark och orädd person. Något jag bland annat reagerat på som Erik sa är t.ex. ”-Hur kändes Julius? (pekpinnen) skrek professorn, -Har magistern redan slagit?” (s.19) frågade då Erik efter att han blivit hårt piskad av sin lärare utan att egentligen visat att det på nått sätt gjort ont. Jag tycker det lät väldigt komiskt. Jag menar, hur ont skulle det inte göra att bli slagen med en hård pekpinne i baken? Tydligen så gjorde det inte ont på Erik eftersom han är så van vid att bli smiskad hemma av sin far.

Det jag tycker mest om Erik är att genom alla problem hemma och i skolan så har han en intensitet när han studerar och vill lyckas i sin utbildning för att han verkligen ser de två åren på Stjärnberg som en transportsträcka till frihet och möjligheter senare i livet. En annan sak som jag beundrar är att han faktiskt slåss tillbaks, även om de är mer än han. Jag tror att det enda anledningen för att han slåss tillbaks är att han släpper ut allt sin arghet från sin farsa på mobbarna. Om jag hade varit i Eriks skor tror jag att jag valt den enkla vägen som jag ser det, d v s att krypa nära marken och gjort mig så osynlig som möjlig. Men om jag ser det rent teoretiskt så hade jag nog inte varit den som stuckit ut hakan och varit initiativtagaren till ett försök att stoppa orättvisor och misshandel. Tyvärr! Jag skulle vilja vara den modiga personen som alltid vågar stå för mina åsikter även om straffet för mina yttranden vore våld. Jag velat vara lie gran som Erik och alltid stå för det jag tycker är bra och rätt, men man sviktar ju faktiskt i sina åsikter ibland av kanske andra skäl än att man tvivlar själv, utan snarare på att det kanske börjar bli en hotfull stämning eller om diskussionen ser ut att få ett tråkigt avslut med en massa skitsnack o s v. Inte för att detta händer särskilt ofta, men det har kanske hänt mig en eller ett par gånger. Jag vet ju att Erik stått på sig i dessa lägen, och därför skulle jag önska att mitt psyke var starkare.

Erik träffar en vän på internatskolan, Pierre. De är rumskompisar och deras relation växer snabbt till en stark vänskap. Pierre är en plugghäst med de bästa betygen på skolan, utom i idrott. Idrott som Erik älskar och är mycket bra i, speciellt simning.

Något väldig annorlunda var den goda relation han fick till Pierre på internatskolan. Något som tyder på det är vad de säger till varandra i boken:

”Sover du Pierre? – Ja nästan -Jag ville bara säga att du är min kompis. – Du är min kompis också, Erik. Du är den enda kompis jag haft på det här plugget” (s.81) Jag tycker det är annorlunda att just de kunnat bli så goda vänner. De har helt olika uppfostran. Medan Erik är den våldsammare typen så är Pierre den lugnare om ambitiösare som dessutom fick bemärkelsen för skolans bästa elev.

Jämför jag detta med min livssituation gällande vänner så delar jag iallafall minst en egenskap eller ett intresse med mina vänner som matchar mitt sätt att leva med kompisens, till något positivt som man kan dela tillsammans i själva kamratskapet, men Erik och Pierre har enligt mig inga likheter. Därför tycker jag det är så pass konstigt att de kunnat bli så goda vänner under den relativt korta tiden på internatskolan.
Något jag rent generellt inte förstår mig på är hur passiva lärarna på skolan verkligen är. De ska ju givetvis rycka in ifall det utspelar dig så mycket våld på skolan som det faktiskt gör. Det var först när Erik stod passiv och blev utsatt för misshandel av Silverhjelm från rådet och blodet sprutade ut från hans mun som rektorn för första gången ryckte in. Jag menar, hur mycket ska det krävas egentligen för att någon ska bry sig?

Man kan beskriva Eriks pappa som en aggressiv och en ond person. Han slår Erik utan anledning och ibland kan man undra var en gräns ska dras. Pappan är en väldigt sträng man som behandlar Erik väldigt dåligt. Erik blir slagen med olika redskap och det känns som om han försöker hitta en syndabock för att han kanske redan som liten haft en ilska inombords som han inte vet vad han ska göra med, och genom att slå Erik får han ut all aggression. Att få ut ondskan genom våld har ingen lösning, jag tror att Eriks pappa inte inser att det är fel eftersom han inte är medveten om vad som är rätt och fel. Jag tror att Eriks far var med om barn misshandel som ung, han var van vid att bli slagen i skolan och i hushållet om han någonsin gjorde fel. Jag tror att han endast vill uppfostra sin son likadant som han blev uppfostrad som barn. Under bokens gång förändras han inte alls, han är som han är och fortsätter att piska Erik nästan varje dag. Min syn på pappan kommer alltid vara obehaglig, jag kommer alltid se honom som en strikt man. Uppfattningen om honom kommer inte att förändras, det han utsatte Erik inför var inte normalt och ingen behöver någonsin behandlas sådär grymt. När man kommer till att förstå hans agerande så kan man inte begripa det eftersom de inte talar om vad som är skälet varför han gör sådär. Alla barn gör misstag och ingen har rätt att skada dem. Fastän att barnet blir fysiskt skadat så sker också en psykisk skada. Det är såklart inte lätt för en unge att växa upp med våld. Det gör att den ungen för vidare sin barndom till sina barn

Det finns människor i verkliga livet som liknar dessa personer i boken. Det finns föräldrar, speciellt pappan som slår och misshandlar sina barn. I mitt perspektiv är majoriteten av misshandel av föräldrar från länder t.ex. Arabiska länder. Där är det ganska vanligt, speciellt när lärarna slår barnen i skolan. Jag tycker att det är lite konstigt att Erik blir slagen, som däremot är svensk. Jag ser inte så många svenska föräldrar som slår sina barn, det är därför jag tycker det är lite förvånande. Men problemet är att de inte visar pappans bakgrund, kanske han blev slagen som liten och vill göra detsamma på sitt barn, eller är det så att man helt enkelt hade rätt att slå sina barn förtiden, som jag ser det utspelar sig boken för ganska längesedan.

Många barn som Erik finns det också, inte bara i Sverige utan i princip hela världen, där de blir slagna hemma och mobbas i skolan. Men de flesta som blir mobbade till skillnad från Erik, gör inte motstånd tillbaks. När jag var mindre och gick i skolan blev jag också mobbad ett litet tag. När jag sedan blev arg slog jag tillbaks, likadant som Erik gör i boken, men såklart inte så hjärtlös. Det beror på att jag just hade kommit från Irak, jag var liten och omogen, I Irak var miljön inte så bra och det påverkade mig mycket. Det enda miljö som jag ser har påverkat Erik är hans pappa. Sedan blev jag mogen och slutades slå.

Jag har hört att boken är en självbiografi av författaren, Jan Guillou. Att han upplevde ungefär samma saker som Erik, då har Guillou och Erik många likheter.