Ondskan omdöme

Guillous budskap med boken för mig är att det går att lösa konflikter utan våld. Vilket jag tror på, bara man tar hänsyn och respekterar varandra. Inte för att Erik respekterade Silverhjelm och resten av hans vänner. Men det var de inte värda heller. Även globalt, med krig och sådana konflikter. En reklam om boken skriver: “Jan Guillous roman om våld på gott och ont”. Som jag inte tycker stämmer riktigt eftersom Erik säger att han hatar våld i alla former. Själv ser jag inget gott i våld. Utan bara att det förvärrar saken och skapar mer hat och ilska. Exempel: I början av boken slogs Erik mycket och trodde att han hade kompisar och respekt men när det kom till sanningen så svek de honom, han fick ingen respekt som person utan bara för sitt sinne hur man slåss. Men när han kom till Stjärnberg fast bestämd att börja om sitt liv som en som inte slåss får han på en gång Pierres vänskap och respekt.

Jag tolkar det som att Jan Guillou med den här boken få en att tänka på ondskan och våldet i samhället, att se över hur vi själva utövar vår ondska gentemot andra. Om hur våldet aldrig tar slut, om man försöker bekämpa våld med våld, det skapar bara ännu mera ondska. Stora delar av denna bok är hämtad från hans egen barndom och det kan vara mycket stimulerande att skriva om sina problem eller jobbiga upplevelser man har haft.

Bokens genre är en självbiografisk roman, jag förstod ungefär allting i boken, men språket som Guillou använder varierar mycket i boken, han växlar mellan hur olika personer pratar, ena stunden är det t.ex. Erik som pratar med sitt ungdomliga språk, andra stunden så läser Erik ett brev från sin jurist där språket är mer utvecklat och det står krångligare ord sammansatta i olika satser på ett mera vuxet sätt. Detta kan göra det lite jobbigt att läsa eller förstå när han byter språk. I övrigt så skriver han med några små fel då och då som jag märker. Men det jag reagerade störst på var att han använde sig av ”dom” istället för ”de” eller ”dem”, kanske det var så man skrev ordet förtiden, inte vet jag.

Boken gav en inre blick in i Erik och hans sätt att tänka, bl.a. genom hans och hans bästa väns samspråk på kvällarna som skrevs med ett kursivt typsnitt. Detta hade kunnat skrivas som en dialog mellan de två pojkarna men hade tappat lite av sin effekt. Jag fick en känsla av att de verkligen tog del av varandras inre tankar och känslor, som om de satt och skrev brev till varandra ungefär!

Boken var ändå mycket bra, den var intressant och spännande. Den var även otäck, men världen är ofta otäck. Det är nu svårt att tänka sig att en sådan skola som Stjärnberg skulle kunna finnas i verkligheten och det finns det nog inte längre, inte i Sverige i alla fall. Men det är mycket troligt att Jan Guillou här beskriver sin egen skola, för där förekom det något i den här stilen, med kamratuppfostran. Men man kunde knappt lägga ifrån sig boken när man verkligen djupt inne i. Jag ger boken en 8 av 10 som betyg.